• deu
• eng
• swe

• Home
• Aro Lineage
• Tantric Arts
• Photographs
• Practice
• Teachings
• Index
• Recent
• Links

Fråga Ngak’chang Rinpoche, Khandro Déchen, hur skall man jobba med sig själv, när man märker att man inte uppför sig vänligt, när man ser ett sorts mönster av icke-vänlighet, hur kan man få till stånd en ändring i det?

Ngak’chang Rinpoche Att sakna vänlighet härrör sig till situationer där vi känner oss hotade, inte kanske fysiskt men psykiskt, vi känner ett hot mot vår identitet. Hur som helst vi borde kanske göra det här till en praktisk diskussion.

Khandro Déchen Ja. Om vi tar några vardagliga situationer, man kan vara ovänlig för att man tycker att någon är tråkig Det här är en tråkig person. Jag vill inte tala med den här personen, för att det är ett slöseri med min tid. Det är då viktigt att fråga dig själv varför: varför har jag inte ett vänligt svar till hands här? är det för att jag anser att andra saker är viktigare för mig, vill jag kanske inte försämra min livskvalitet genom att associera med denna “Tråkiga personen”.

F. Hittar man svaret inom sin egen förståelse ram?

KD. Ja.

R. Jag tror inte att det är möjligt att vara vänlig bara för att det är “riktigt” att vara det. Du kan för all del försöka, det är säkerligen lönt att intala sig själv Försök nu vara vänlig.

KD. Hur som helst, det är bättre att du medger att det är svårt för dig, än att du försöker vara vänlig till varje pris.

R. Jo, det finns vissa begränsningar som inverkar på ditt handlingssätt, du måste till exempel inte ???? Varför har jag inget tålamod med denna person? Vad är det hos denna person som irriterar mig?

F. Kan man lita på svaren man får så här ?

R. Inte nödvändigtvis (skrattar). Det är mer det att man ställer själva frågan, att man är i rätt sinnesstämning, man VILL upptäcka någonting, man avfärdar inte bara situationen med: min reaktion och mitt svar på situationen är berättigat. Det här är inte mitt problem!

KD. Att ställa själva frågan; det är viktigare än svaret man får. Fortsätt alltid att ställa frågan när såna här situationer uppstår.

F. Hur “frågar” jag mig själv ? Finns det ett speciellt sätt att ställa frågan?

KD. Nej.

R. Frågan behöver inte ställas högt, bara konfrontera ditt eget motstånd. Fråga dig själv, varför gör jag nu såhä Men du måste verkligen mena det, du måste verkligen vilja veta svaret. Ditt försök att hitta svaret är början på vägen mot vänlighet och medkänsla, När du säger till dig själv: “jag vill inte göra det här; jag vill inte hjälpa den här personen.” Eller, jag vill stöta ifrån mig den här personen; jag vill inte ha något med honom/henne att göra.

KD. Eller, jag vill inte vara lyhörd till min omgivning; jag vill dominera min omgivning, och det är viktigare att jag får som jag vill än att ta hänsyn till andras behov.

R. Eller, jag vill framföra min åsikt här, som är viktig för mig. Den kanske upprör andra, men än sen då - jag vill ha min röst hörd. Om du finner dig själv argumenterande så här … då … måste du nog ta en titt på dig själv. Du måste fråga dig: ‘Varför gör jag så här?’ – var ändå inte så förfärligt själv kritisk och fördömande -var bara öppen för möjligheten att upptäcka hur din rädsla är konstruerad. (paus) Inte för att (skrattar) vetskapen om orsaken till ditt uppförande genast skulle hindra dig från att uppföra dig dåligt – men det är en god början på vägen mot vänlighet.

KD. Att känna igen – eller börja känna igen beteende mönstret hindrar dig inte från att uppföra dig ovänligt; men härefter måste du uppföra dig ovänligt väl vetande att du gör det, du känner igen mönstret, det är det här som börjar underminera din brist på vänlighet.

R. Man börjar gradvis bli misstänksam mot sina beteendemönster, för man lägger märke till dem mer och mer. Det är mycket lättare att uppföra sig vidrigt så länge man ännu inte ser mönstret, så länge man ännu inte ser mekaniken i ens beteende mönster. En del av processen, varför vi fortsätter som oupplysta varelser i samsara, är just det här, det sista vi vill se är våra mönster.

När vi börjar lägga märke till våra beteende mönster, ser vi hur konstgjorda de är, vårt uppförande börjar verka bandat. Jag blir som ett omkring gående meddelande på telefonsvararen. ( skrattar ). Det här blir ganska hemskt efter en tid – jag vet att jag följer ett mönster, men det finns ännu ett behov att göra det. Men ju mer jag kan se det, desto svårare blir det att följa mönstret. Och ändå … så måste jag göra det.

F. Och ändå, så börjar jag hata att göra det.

R. Nja … kanske. Eller så blir du bara överröstad.

F. överröstad ?

R. Jag tror jag vill göra ‘såhär’ … Men mina sinnen är av annan åsikt; mina ögon vill se Western – filmer; mina öron vill lyssna på Delta Blues och cello sonater; min näsa vill känna doften av espresso; min tunga vill känna smaken av lax smörgås; och mina fingrar vill känna på min 1886 Smith & Wesson Schofield. Så vad jag än trodde jag ville så är jag överträffad i antal, fem till en.

KD. Dåliga odds ( skrattar ).

R. Visst. ( skrattar ) Men som Dyra van Horn i Häxorna från Eastwick påpekade: ‘det är inte vi som delar ut korten, vi bara spelar om procenten’.

F. Alltså ( skrattar ) hur …

KD. Det här är en av orsakerna varför, det är så viktigt för en utövare av Buddhismen, att vara osäker på sig själv. Du måste se på vad du gör, och säga till dig själv: “Jag vill verkligen inte göra så här; jag skulle mycket hellre göra det annorlunda, och ändå vill jag göra såhär”. Det här fordrar ett sinne för humor. Det är mycket viktigt att inte komma in i en sinnesstämning där man hela tiden kritiserar sig själv.

R. Det är bättre att se humoristiskt på situationen där, jag vill vara vänlig, men skulle nog hellre slå in näsan på honom!

F. Okej – men du slår inte in näsan på honom.

R. Nej, det gör du inte.

KD. Om det inte är ‘han’!

R. ( skrattar ) Just det … men inte ens då ( skrattar ) men inte ens då.

KD. Ledsen, jag var bara elak.

R. En mycket läglig och lämplig elakhet. Alltså … du har de här två idéerna, den kognitiva eller den känslomässiga oenigheten, det här är en tänkande varelse. Han lider. Han vill vara lycklig.
Men den här personen har ljugit …

KD. … och lurat och manipulerat mig – och jag vill ge honom på käften!

R. Du måste uppleva båda de här synsätten samtidigt. vänligheten kommer ur det att du godkänner att du har båda dessa synsätt inom dig samtidigt, det är att låta ögonblicket vara vad det är , utan själv berättigande eller censur.

KD. Det här kan vara mycket verkligt i ögonblicket.

R. Just precis – vänlighet kan vara att bara ge rum åt förvirringen, utan att behöva göra något åt den.

F. Ni har ofta talat om vänlighet och medkänsla som de två viktigaste ‘buden’. Jag har ända tills nu alltid upp-fattat medkänsla som något man har för andra. Det låter dock som om medkänsla främst är något man ser inom sig själv.

R. Man kunde säga det så – speciellt från det här perspektivet.

F Så en av sakerna vi är medvetna om , är vårt eget motstånd ?

R. Just det.

KD. Motstånd är reaktionen till allt vi finner hotfullt Det här är ingenting för mig. Jag skulle hellre göra något helt annat; jag skulle vara lyckligare om jag gjorde något annat; för det här passar inte in i min bild av vad som lönar sig; jag borde inte vara här; jag borde inte tillbringa min tid med den här personen; jag borde vara nån annanstans.

R. Motståndet är att inte acceptera var jag är.

KD. å andra sidan kunde jag säga: Den här situationen är perfekt; det är inget fel med den här situationen, den bara är som den är. Och vem här än är , vill han bara kommunicera med mig, så låt oss kommunicera.

F. Ibland verkar det bara som om vi inte har något att tala om, ingenting gemensamt.

R. Kanske försöker du göra alltför mycket.

F. Hur då , för mycket?

R. Du kan alltså inte helt sätta dig in i hur en annan person, som inte försöker kommunicera med dig, upplever saker, t.ex. om nån är väldigt upptagen med att tala om sig själv, finns där inte rum för dig.

F. Så det finns inget sätt att fortsätta i en sådan situation ?

R. Nåja … det beror på hur äventyrslystern du är. Om det inte kändes alltför hotfullt kunde du kanske försöka tala med dem om dem själva. Du kunde besluta dig för att ge näring åt deras självupptagenhet, för att se om de kanske kunde komma ur den.

F. Så du ställer dem frågor och blir intresserad ?

KD. Varför inte ? Alla är intressanta, eller kan vara det under rätta omständigheter.

F. Så … alltså … efter en tid när det verkar passande, kunde du kanske försöka tala om något som du själv är intresserad av ?

R. Det kunde du kanske, men inte som en förutbestämd plan, annars blir det som en Dale Carnegie show.

KD. ( skrattar ) ‘Hur bli vän med nån och förorsaka dem en massa besvär’ …

F. ( skrattar ) Så om den andra personen alltid återgår till att tala om sig själv, är det helt okej att säga: “Du är alltså inte speciellt intresserad av tennis?” eller, “Du är inte speciellt intresserad av snorkling?”

KD. Javisst … du kunde säga något sånt …

F. Och om de bara säger: “Nej” och börjar tala om sin bil igen ( avbryts )

R. … Då kunde du kanske säga: Det kanske förvånar dig att höra, men jag är inte speciellt intresserad av bilar. Jag hade en gång en, men den bet en av mina gäster så jag sålde den.

F. ( skrattar ) Men om de säger: tidigare frågade du en massa frågor om bilar!

R. Nåja, du kunde kanske vara ärlig och säga som det är: Att du gjorde det för att vara honom till lags men att han inte tycks vilja vara dig till lags. Bilar kan vara intressanta, jag är i allmänhet inte så intresserad av bilar, men du tycks vara det, och när vi nu är här tillsammans, och när vi nu talar med varandra … Jag försöker bara vara öppen. Men vet du . Att hitta på de här små moraliska scenerna hjälper kanske inte så mycket i verkliga livet.

KD. Ens föresats att vara vänlig, är inte att vara vänlig till varje pris”. Du kan helt enkelt inte bli en “snällhets maskin.

R. Det är rätt, det är inte ens till nån nytta för den andra personen, det finns ingen humor i ett sånt beteende, och tappar du din humor är du inte längre i Människoriket , utan hamnar i Djurriket med dess tuffa geleaktiga pragmatism …

F. ( skrattar ) Ni nämnde humorn som en viktig del när man ser på sig själv. Det är svårt att se det roliga i ens motstånd och osäkerhet .

R. Jo visst – det är svårt,

KD. Men livet är antingen hårt eller hårt. Valet är alltid ditt.

F. Okej … jag borde ha vetat ( skrattar ).

R. Ser du …ens motstånd och osäkerhet är i sig själv humoristiskt. det är en fråga om att vara
öppen för det roliga.

KD. Du måste uppmuntra en humoristisk syn på dig själv. Vi är alla humoristiska. Om du slappnar av i din egen osäkerhet kan den inte vara annat än humoristisk. Det här är orsaken till att mänskor ibland kan skratta åt sig själv, om de är tillräckligt öppna. Det här är en helt naturlig reaktion, men det händer bara om du kan slappna av i din osäkerhet.

R. Om din osäkerhet känns alltför obekväm, kan där inte finnas nån humor. Om du alltid till varje pris försöker undkomma osäkerheten , ser du inte det humoristiska i att det inte går att undkomma, vi kan bara ta tillflykt i osäkerheten – inte ur den. Ser du … vi måste inse att osäkerheten är fast förknippad med både medkänsla och vänlighet.

F. Är det nån skillnad på vänlighet och medkänsla ?

R. Vänlighet är det vi börjar med. Medkänsla betyder så mycket mera, egentligen, än att bara vara vänlig. medkänsla betyder vänlighet men också kommunikation – häftig, yppig och fruktsam kommunikation. Medkänsla är att vara öppen för en oändlig variation av beteende mönster och att kunna införliva sig i alla aspekter av detta beteende till nytta för allt och alla överallt.

F. Oändlig variation av beteenden ?

R. Absolut. Du kan faktiskt inte känna välvilja för någon om du inte förstår och uppskattar deras
imponerande samling av beteende mönster.

F. Hur skulle man närma sig någon som kanske har ett drog problem ? Man kanske inte har någon förståelse alls. Om jag sade: ryck upp dej. Skulle det här endast basera sig på att jag inte gör så här;
jag har inte gjort så här med mitt liv; jag skulle inte ha någon förståelse för denna person.

R. Det är sant. Det är mycket svårt att ha medkänsla för någon om du inte har någon som helst uppfattning om deras situation.

KD. För någon är det hemskt att bli gammal. För någon annan är det bara någonting som händer. Någon, kan tycka att det är gräsligt att vara utan pengar; När någon annan kan vara nöjd med vad hon har. Allting beror bara på hur du ser på saken. När våra elever berättar hur svårt det är att förstå folks smärta, påpekar vi alltid att det beror på deras oförmåga att se saker ur andras perspektiv. Man måste kunna sätta sig in i en annans situation innan man kan säga: Jag förstår, det måste ha varit svårt för dej.

R. Vi kan känna för någon som inte kan köpa sig nya kläder, även om de har en massa från förut. Vi kan säga: Det måste vara väldigt svårt för dej att inte kunna köpa nya kläder. Om det här är deras invanda sätt att reagera ; och när man blir frustrerad på sitt sätt att reagera – då lider man. Det här är ganska lätt att förstå. Det betyder inte att det är rätt att tänka så, att en sliten sko skulle vara det värsta man kan tänka sig. Så man kan alltid påminna personen i fråga om det relativa i situationen. Vi kan säga: Nåja … tråkigt för dej, men din garderob är ju redan överfull. Berättade jag någonsin för dej om den gången då jag var i Indien som ung och råttorna käka upp skrevet på min angra?

F. ( skrattar ) Det där gör ju allting relativt, men du skulle ändå se deras oförmåga att utöka sin garderob som genuint lidande ?

R. Förstås.

KD. Därför att en persons värsta lidande är en persons värsta lidande. Det är relativt. Jag tycker det här är viktigt; det värsta i ditt liv, har varit det värsta du upplevt. Att jämföra det med någonting annat i någon annans liv som varit värre, är både användbart och oanvändbart. Detär oanvändbart därför att grymhet mot dej själv visar brist på medkänsla. Du kan bara inte underminera ditt värsta lidande med att säga: “Det är inte så hemskt, folk svälter ju ihjäl där ute ! Jag kan ju inte ens tänka på min situation när jag tänker på allt de här.” Det här är ett meningslöst uttalande å ena sidan och ett meningsfullt uttalande å andra sidan. Om du inte tillåts lida alls för att allt är relativt, krossar du dej själv. å andra sidan, att säga: “Jag har skråmat min sko! Världen går under!” är inte heller användbart Ingetdera synsätt fungerar, man måste hålla båda dessa ting i tankarna.

F. Det här är det värsta som hänt mej; men å andra sidan, situationen ute i världen är värre.

KD. Det gäller att ha dem båda där samtidigt – vilket igen är motstridigt.

F. Gäller det att hitta balansen mellan personliga och andras problem ?

R. Nej. Inte balans ( skrattar ). ‘Balans’ är att söka säkerhet, att söka någon sorts försäkran om att allt är under kontroll. Om du skull hitta denna illusoriska balans, skulle du finna den tom, utan innehåll.

F. Så, när vi finner oss själv med någon vi inte kommer överens med, någon vi helst skulle slippa … eller när vi märker att vi egentligen inte kommunicerar … då beror detta delvis på att vi inte kunnat se vad lidande är, ur deras synvinkel ?

KD. Just det. Därför säger vi till våra elever att, vilka problem de än har sinsemellan, måste de komma ihåg att jag kommer överens med dem alla. Jag tycker om dem alla, och jag måste relatera till dem alla individuellt; vilket betyder att jag är olika med dem alla. Jag har en tendens att se saker ur deras synvinkel ,jag sätter mej in i deras situation ifråga om vad som roar dem, vad som får dem att skratta , eller hur de ser på saker.

F. Och endast genom detta kunde man sedan faktiskt känna medkänsla för dem och kommunicera med dem?

KD. Jo, annors, ser du, skulle medkänsla bara bli en vilje fråga: ‘jag skall vara snäll och vänlig, för det är så man ska vara’. Egentligen, om du har förståelse för någon, tycker du också om honom. Om du inte har förståelse för personen ifråga… Det är nog möjligt att tycka om någon man inte förstår, ibland går det, ibland inte.

F. Rinpoche, du har tidigare, i fråga om medkänsla nämnt konceptet, ‘skifta experienciella normer’. Kan du förklara vad det här betyder ?

R. Det här härrör sig från en diskussion om vikten av medkänsla och motivation, din motivation är vad som driver dej, i en viss riktning, vad än din motivation är, börjar du skapa en viss riktning för dej själv, en bana som leder någonstans. Tex. om du börjar gå på gym får du bättre kondition, ju mer du håller på, desto bättre blir din kondition, ju bättre kondition du får, desto mer kretsar dina tankar kring det här. I början kanske du bara vill gå ner i vikt, men när du blivit av med några kilo, genom att gå på gym och vara på diet, ser du på dej själv och tänker, Wow! Det här ser ju intressant ut, se på den muskeln, jag borde kanske skaffa hantlar, jag kunde kanske jobba lite på det här. Alltså, det här nya tankesättet finns där bara för att du har gjort allt just så som du har gjort det, du tänkte inte i de här banorna från början, du tänkte inte, Okej, nu ska jag tappa några kilon, och skaffa mej denhär tjusiga kroppen på köpet. Du kan se hur det går för folk som följer såna här tankebanor. De blir mer och mer besatta av vad de gör, snart går hela dagen åt till det här. De börjar ändra på sin diet; de köper bestämda produkter. Det är som att skapa en linje, där varje steg du tar, gör nästa steg möjligt. Som att ta en promenad,: varje steg du tar , gör nästa steg möjligt. I fråga om skiftande av experientiella normer, kan du se det som om det hela tiden fanns en ring av upplevelser omkring dej, det är inte en speciellt konkret cirkel; det är en obestämd, oklar, cirkel. Om du kan föreställa dej att du besitter en cirkel med allt som är normalt och möjligt för dej- kan du innom denna cirkel; vara på dåligt humör, du kan vara lycklig, du kan vara vänlig eller ovänlig mot folk. Du har hela spektret, med sina begränsningar, hur du gör saker. Du vet att andra mänskor i världen gör andra saker, saker du inte skulle göra, för att du anser dem vara omoraliska, alltför farliga, tråkiga, eller vad som helst som är utanför ‘din cirkel’. Var som helst i utkanten av din cirkel, finns ingång till dessa områden, och ibland rör du dej i utkanten av din egen cirkel, tittar kanske då och då ut över gränsen, eller på grund av olika livssituationer, har du kanske möjlighet att gå ut över gränsen, utanför din egen cirkel. Man gör det; det är helt normalt att gå över gränsen, därför är din cirkel så diffus, det är inte en så skarp gräns, så du kan ibland finna dej själv utanför cirkeln. Då blir du antingen skräckslagen, och hoppar in igen, eller så kan du säga, ‘dethär var ju intressant!’ När du rör dej utanför din cirkel, och finner det intressant, hör detta nya nu till ‘din’ cirkel, och du ser det som helt normalt för dej. När någonting nytt blir normalt för dej, blir det här som en hänvisning, som inkluderas i ‘din’ cirkel, dina experientiella normer skiftar. Något blir normalt, fast det inte varit det förut; det förblir inte som en abnormal aktivitet du utför. Ur den här synvinkeln kan en annan aktivitet, som kanske inte heller är ‘helt normal’ bli möjlig för dej att utföra. Denna aktivitet hade varit helt omöjlig för dej förut, före dina normer skiftade. Föreställ dej det här som en cirkel med en mittpunkt, du drar linjer och du ser åt vilket håll du går, du kan hamna var som helst. Det här är orsaken till att det är så skrämmande att höra folk tala om Hitler som ett ‘monster’, eller som en ‘ond’ person: Jag är inte som Hitler, jag kunde inte vara som Hitler, Hitler var en allt igenom ond person. När jag frågar, ‘Så, du kunde aldrig vara som Hitler?’ säger de, ‘absolut inte’. Då svarar jag, ‘det är verkligt skrämmande att du kan säga så’. Vad som är skrämmande är att han existerar i en annan kategori av varelser. Det här är vad som är så motbjudande i idén om Gud och Djävulen. Idén om ondska är farlig för den gör onda mänskor ‘olika’: att, ‘jag kunde aldrig bli ond ’. Jag tycker det är farligt, för allt som behövs är de rätta omständigheterna.

F. … och att flytta sej lite längre, och lite längre utanför cirkeln…

R. Du blir ond , eller vad som kallas ond, steg för steg, och genom de omständigheter som tillåter dej, att ta dessa steg. Vad som får folk att tro att de aldrig kunde bli ondskefulla, är att de i sitt nuvarande sinnelag inte kan se sej själv som Hitler, kanske Goebbels kunde det ( skrattar), hans sinnelag var ju ändå närmare. Ju längre du förflyttar dej från ett sådant sinnelag desto svårare är det för dej att föreställa dej själv som ondskefull. Men … det enda du behöver göra, är att börja gå i den riktningen. Om du rör dej ner längs gatan, kan du inte redan vara i ändan på den. Bara genom att gå steg för steg – och vad som gör det här steget möjligt, är att du tagit föregående steg. Det är precis så här med dina upplevelser, det här är orsaken till att det är så viktigt att vara motiverad till empati o medkänsla; för är du inte det, kan du hamnna var som helst, precis var som helst. Det är endast din motivation som kan befria dej från samsara. Utan din empatiska motivation, går du antingen runt, runt i en cirkel, eller så hammnar du i en situation där du själv blir ett monster. Vi har alla den här förmågan, att skifta våra experienciella normer där vad som helst blir normalt, och allt som är normalt är berättigat.

F. Ni talade tidigare om medkänsla, som kommunikation… är motivationen att vara där för någon, och kommunicera med dem, den motivation det talas om här ?

R. Jo. Man måste också känna medkänsla för Hitler, för Stalin, för Mussolini, för vem som helst. Man måste förstå deras fruktansvärda situation. Om man börjar med att hata sådana mänskor, är det här ett stort problem.

F. Kan man använda begreppet om att skifta experienciella normer, för att hjälpa en själv att gå i rätt riktning ?… tex. mot ökad medkänsla, eller…

R. Givetvis, Vad du än gör, måste bli normalt för dej. Att vara vänlig måste vara något som är normalt för dej, då kan du bli vänligare. Du kan kanske inte kan bli ett helgon över en natt- på några år, säkert! (skrattar) Det gäller bara att gå i rätt riktning. Moder Theresa blev inte den hon var, över en natt; det var en steg för steg grej. Det är som att allt som är normalt, är normalt; då ger allt som är normalt, dej en möjlighet att förflytta dej vidare i den riktning du har bestämt dej för. Det kan vara en helt pervers riktning, eller så kan det vara en oerhört intressant riktning; det kan vara vilken riktning som helst. Hellre än att driva hit o dit, tar du medkänsla som din riktning. Då kan du, vad som än händer, alltid inkludera medkänsla i allt du gör; som artist, som musiker, eller vad helst du sysslar med.

F. För att gå tillbaka till början: om man nu är i en situation där man känner sej verkligt obekväm med nån man har framför sej, om man tycker de är tråkiga eller oacceptabla eller vad som helst, och om man då verkligen försöker förstå orsaken till, varför det känns så obekvämt …

R. … Och fortsätter du så här,om och om igen, blir det här tankesättet normalt för dej,
om du istället bryr dej fan i den här personen, och bara är glad över att bli av med honom och tänker; vad skönt att bli av med honom, han gick mej på nerverna, blir det här också normalt för dej, och något du också gör i fortsättningen. Så du skapar ditt sinnelag hela tiden, i hur du handlar och hur du reagerar, så det är en fråga om att hela tiden inse det här, och fråga sej själv, ‘är det här hurudan jag vill vara?, är det här hurudan jag vill bli?’

F. Jag undrar…är visualiserings tekniken i Tantra en genväg till vad ni just beskrivit… att istället för att gå steg för steg – och se beteende mönstret, normerna man strävar till – så identifierar man sej bara med ett mål längre fram?

R. Jo.

F. Och det fungerar?

R. I sista hand, ja . Jag tror att det här är nånting mänskor inte riktigt förstår, ifråga om Tantra, den här hela processen jag kallar; “att iklä sej uppenbarelserna”.Tex. du vill känna dej bättre, så du köper nya kläder, klär dem på dej. När mänskor beundrar vad du har på dej, känner du dej bättre- det här är en sorts process. Om du ser på visualisering ur den här synvinkeln, kan du säga att du är i klädd Yeshé Tsogyel eller Padmasambhava, och om du nu ser på hur du förhåller dej till världen omkring dej så har du, åtminstone för ögonblicket, en möjlighet att se på världen med Yeshé Tsogyels ögon, att ha medkänsla för alla levande varelser, du iklär dej Yeshé Tsogyel och ‘provar’ hur det känns, att för ögonblicket, vara hon. Det här är en ny känsla, du behöver inte vara inskränkt, du behöver inte strypas av din snäva självuppfattning.

F. Skulle fortsättningen på detta ändå erfordra att man stegvis skiftade sina experienciella normer?

R. Jo. De två går hand i hand, faktiskt. För att använda en sorts analogi: Om du vill se vart du är på väg,så hjälper det att då och då klättra upp i ett träd, men sen måste du ner igen, för att fortsätta framåt. Kanske är det inspirerande att se denhär synen från trädtoppen och säga, ‘Jo jag kan se havet härifrån, och det är underbart, jag kan till och med känna brisen här uppe i träd toppen’. Sedan är du nere och fortsätter vandringen igen. Det är alltid både slutgiltigt och relativt, att kunna uppstå som Yeshé Tsogyel eller som Padmasambhava. Det är en övning, en övning som existerar i form av visualisation. den existerar även så som stolthet, den stolthet som vår tradition tillför, till vårt dagliga liv. Att möta vardagen som Yeshé Tsogyel eller Padmasambhava är inte så illa, ur vilken syn vinkel som helst. Var det McCarthy som hade den där grejen om ‘Anti-Amerikanska aktiviteter’?

F. Jo.

R. Det fanns säkert en idè om vad en ‘Amerikansk aktivitet’ var för något, och vad som inte var det. Och om du ville vara en god amerikan så visste du nog hur du skulle uppföra dej. Nu när du är Yeshé Tsogyel, finns det också en komission för Anti-Yeshé Tsogyelska aktiviteter (skrattar) dom är du ansvarig för, att vara cynisk eller otäck är en anti-Yeshé Tsogyelsk aktivitet. Du är medveten om det här, och tänker,‘Oj nej, i min sanna natur är jag ju som Yeshé Tsogyel’. Sedan känner du igen denhär osäkerheten, är jag nu som hon, eller inte, du låter bara känslorna växla. ändå behåller du din grund uppfattning, att du nog är som Yeshé Tsogyel, du bara glömmer det för ögonblicket, när du vill slå nån på truten, eller stjäla någons plånbok… eller vad du nu vill göra.

F. Men Rinpoche, istället för att göra så, tänker jag ofta; ‘hur understår jag mej att identifiera mej med Yeshé Tsogyel!, så som jag uppför mej igen, jag är ju läskig. Det måste ha varit inbillning, jag var nog inte Yeshé Tsogyel på riktigt’. I stället för att tänka, ‘ah, men i grund och botten vet jag att jag är som hon’.

R. Det var ett rysligt komplicerat sätt att se på saken; Du behöver nog inte göra det så komplicerat, du behöver inte känna dej skyldig, du kan säga; ‘jaha, det här var då inte Yeshé Tsogyel, men jag kan gå tillbaka till att vara Yeshé Tsogyel’. Du skall inte tänka, det gick bra innan, men det var nog inte verkligt, egentligen så är jag ju läskig, och jag hade mage att tro , att jag inte var det.( skrattar) Att tänka såhär hjälper faktiskt inte alls – inte alls.

F. Det är fråga om tillit eller tro ?

R. Ja, man måste utveckla sin tillit, den tilliten föds ur upplevelsen av tomhet, när du verkligen uppstår som Yeshé Tsogyel ur denna upplevelse av tomhet, har du verkligen känslan av att vara Yeshé Tsogyel i det ögonblicket, sedan kan du i ditt vardagsliv gå tillbaka till den här upplevelsen, som din inre verklighet.
I något annat stadium av övningarna måste du bara besluta att så här är det.

F. I något annat stadium ?

R. Ja, om du inte än har förstått innebörden av ‘tomhet’, måste du jobba genom hängivenhet, du måste bestämma dej för att,
‘saken är så här’- för vad är alternativet ?

F. Jag är läskig.

R. Just det.(skrattar) Hur har jag inte märkt det förut,(skrattar) Ser du… det är ett val du gör där.

F. Rinpoche, kan du belysa funktionen av hängivenhet i den här processen ?

R. Nåja… det är inte så … stor skillnad från ett så fjärran koncept som, vågar man säga det?, ‘Tro’.
Men; det är till större del en fråga om val, val som baserar sej på erfarenhet, hängivenhet är egentligen en hel värld av interaktiva möjligheter. Hängivenhet måste basera sej på någonting, och det här ‘nånting’ är din upfattning om din lärare, Laman, och lärorna, om denna hängivenhet finns, är den alltid mycket väl informerad, den är aldrig en slags ‘blind’ hängivenhet. Det är inte som ‘Gopi’ idealet (avbryts)

F. … Den där Hinduistiska grejen om att bli helt simmig, inför ‘Den Stora Mästaren’?

R. Nåja, jag är inte helt säker på att det här gäller Hinduismen i alla dess former, men jo, just det.
Hängivenhet, vad som avses med detta inom Vajrayana Buddhismen, är verkligen inte en o intellektuell ståndpunkt, du måste verkligen grundligt undersöka ditt förhållande till din lärare genom övningar och intensiva studier innan din hängivenhet kan sägas vara äkta, annars har du alltid skuldkänslor, för att du inte är tillräckligt hängiven. Om du verkligen är hängiven, är det inte så svårt. Så när du är hängiven kan du göra beslut angående ditt liv på basen av din hängivenhet, det blir din måttstock, det blir punkten du jämför allt annat med. När du följer denna princip, kommer allt annat i ditt liv tillrätta, inte för att allt blir lätt, (skrattar) det kan vara ganska tufft ibland – men allt blir enkelt. Till och med invecklade saker blir enkla, för man behöver inte göra en komplex ‘grej’ av det. allting är helt enkelt, som det är, vi ser allt som en del av vårt landskap, och vi besluter oss själv, hur vi reser i detta landskap.

KD. Så ifråga om hur du ser dig själv – kan du säga: “Hur skulle jag hellre se mej själv ? Så som jag vanligen gör – eller så som Laman ser mej ?”

R. På ett visst plan är det faktiskt ingen skillnad om det är sant eller inte, det är ett val, vad du vill göra med ditt liv, vill du välja den här möjligheten eller den där möjligheten, i synnerhet på Tantrisk nivå.

KD. Du kan antingen säga: “Jag tänker inte Visualisera, eller jobba med den här principen före jag har insett vad Tomhet innebär”. Eller så kan du säga: “Jag har förtroende för de här lärorna, jag vill ta språnget” Du kan säga: “Jag kommer verkligen att använda det här som min grundregel”. Men, du kan inte säga: “Om jag nu verkligen tror på det här, så blir jag räddad”. Det går inte, vad som gäller, är att ha en uppfattning, och att agera som om den var sann. Keith Dowman poängterar det här i inledningen till sin kommentar om Sky-Dancer. Han säger:

… under den här tiden av absorbtion av Tantra skall dess terminologi, antaganden och begrepp tagas till hjärtat. I detta semantiska spel om Upplysning, är det lämpligt att först klargöra innebörden, för att sedan närma sej tantriska formler som om de vore absoluta sanningar. Det finns ringa glädje i blotta den intellektuella övningen av jämförande meta – fysiska system, men man kan vinna mycket på att bada sinnet i en sublim vision…

Så det gäller att inte ha tid med det andra synsättet, du måste kunna säga: “Jag kan antingen se mej som nånting motbjudande, eller så kan jag se mej själv som Yeshé Tsogyel”, vilken nytta har jag av att se mej själv som nånting motbjudande?

F. Jag antar att det är lätt att se sej själv som läskig, man bara är, det är ingen ansträngning.

R. Jo… men det är också tortyr – för du vill verkligen inte vara läskig – ingen vill.

KD. Buddhismen är ett tu eggat svärd,(skrattar) ur det oupplysta perspektivet strävar man efter
lycka och bekvämlighet, utan att egentligen uppnå det, och om du tar motsatsen och gör avkall på bekvämligheten, blir det genast bekvämare.

F. ?

KD. Det är inte så underligt som det låter.

R: jämför tex med fysisk träning. Jag kunde säga: “Det är faktiskt smärtsamt att utföra alla de här övningarna. Det här är inte det jag vill göra; det här är obekvämt.” Men resten av min dag blir bekväm. Men, om jag inte tränar alls – då blir min dag ännu skönare. Men vad som händer då är, att jag bara blir fetare och fetare, och sedan blir hela mitt liv obekvämt. Så det är antingen obekvämt, eller så är det obekvämt. Jag kan faktiskt inte uppnå lycka och bekvämlighet genom att göra det bekvämt för mej, det funkar bara inte.

KD. Det enda viktiga är, att det är du som har kontroll över situationen, att det är du som styr,
det är här skillnaden ligger.

F. När du är i en situation, där du upplever motsättningar, eller motstånd…Ni sade tidigare att man skulle se det humoristiska i motsättningarna… Ligger det humoristiska i vetskapen att man i grund och botten är Yeshé Tsogyel eller Padmasambhava, och att man borde lita på att det bakom motsättningarna finns något annat?

KD. Jo. Det här är mycket viktigt. Att inse det här, är huvudsaken. Då är du också vänlig mot dej själv, du har din situation, med sina motsättningar, villande det blir så här, och ändå görande så där. ‘Sådär’ är vad som förstör det för ‘Såhär’

R. (sjunger) Just det som gör dej rik, gör mej fati(fattig)

KD. (skrattar) Om du kan skämta om det, kan du säga: “Här är jag nu och vill göra det här, men gör ändå, det där.”

R. Om du kan slappna av, borde du kunna ta det med humor, vilket frigör dej så du faktiskt kan göra det ‘så här’ och inte ‘så där’.

KD. Det frigör dej också så att du kan göra misstag. Du behöver inte genast tänka: “O nej! Nu är allt förstört. Jag har misslyckats.”

R. Du kan säga ‘Jaha, jag antar att min obeslutsamhet just förde mej i en oönskad riktning på min spirituella bana, men bara för ögonblicket.’ Det här gäller också bantning, alkoholism och drog missbruk. Man säger ofta: ‘Okej, allt gick åt fanders idag så jag kan lika väl fortsätta på samma sätt också i morgon.’ Den här iden , om att ha förstört allting, är den fullständiga fällan, som kommer ur sättet att se oss själv som antingen ‘god’ eller ‘ond’ iställe för att hålla oss till osäkerheten,där vi kan säga: “Okej, frukosten for åt fanders, men det betyder inte att middagen också behöver göra det.” Du kan säga: “Låt oss nu ta en titt på det här begäret”… låt det roa dej en smula. Du behöver inte förödmjuka begäret – du kan känna dej road, road av situationen i sin helhet.

KD. Du kan lita på att du inte egentligen tappat kontrollen, att kontroll inte alltid betyder bestraffning, att ha kontroll över situationen innebär ibland att du måste medge, att du inte är i kontroll. Men att du även då du inte har kontroll över situationen,kan återfå den.

F. Så det är vajra stolthet som tillåter den här avslappningen, men också att det går åt fanders?

KD. Jo, Yeshé Tsogyel fördömer dej inte för dina misstag, hon förstår varför man misslyckas.

R. Annars är det alltid den här grejen med att vara en ‘bra’ eller ‘dålig’ mänska, där jag säger: O, allt går så bra nu. Jag är en bra mänska. Jag äter inte som en gris. Jag håller mej till min diet. Jag ‘gör’ mina mantror. Jag ‘gör’ mitt, ‘snäll flicka’ eller mitt ‘snäll pojke’ nummer. Jag ‘gör’ precis vad jag ‘borde göra’. Men så kastar det om, och jag säger: “Nu är jag en dålig mänska! Jag ‘gör’ ingenting som är bra för mej. Alla tänkande varelser kan fara åt helvete. Jag är verkligen en dålig, dålig mänska – jag tänker äta up allt ur frysen, till och med isen, och katt sanden, så dålig är jag. Jag skall äta allt och sedan kräkas upp det igen!”

KD. Så när du är en ‘dålig mänska’, kan du helt frossa i begreppet ‘dålig’ eller ‘ovärdig’, eller vad som helst. Men du vill faktiskt vara en god mänska, så du säger: “I morgon skall jag vara en ‘god mänska’, och bittert ångra den ‘dåliga mänskan’ jag var igår.” Olykligtvis funkar det inte så – det går inte att vända kappan, du bara pendlar mellan dessa två. När du är den ‘goda’ mänskan, har du ingen förståelse för den dåliga mänskan När du är en ‘dålig’ mänska hänger du dej helt åt det du gör, men du har ändå dåligt samvete; du njuter inte av det du gör. När du är den ‘goda mänskan’ är du nöjd med dej själv; men ändå finns där en känsla av straff en känsla av spänning – för det är så skört. Vad som är så mycket viktigare här, är att se motstridigheten.

F. Vi verkar vara så tillfreds med gott och ont, är det för att vi undviker motstridigheten?

KD. Jo, det är mycket troligt. Det är därför folk trivs med skuld känslor. Det ger dem rätt att säga, “Jag är skyldig. Jag är en dålig mänska, därför vet jag vem jag är, vilket betyder att jag kan känna mej trygg i situationen.” Det är bekvämt för att, ;Jag vet att jag är en dålig mänska. Jag är totalt misslyckad. Jag definieras av det här syn sättet, jag känner mej trygg i den här definitionen av mej själv. Men hur är det om du inte vet? Hur känns det att säga: “Jag känner mej dålig, men kanske finns det något gott i mej också. Kanske jag skiftar, från det ena till det andra. Kanske jag kan bli en riktigt god mänska?” Att inte veta, är inte enbart negativt. Vad som helst kan hända … Men det här är ingenting att grunda någonting neurotiskt bekvämt på. Att släppa in en känsla av positivitet i situationen kunde vara på något sätt obekvämt; därför att: Om det finns en möjlighet att jag kunde bli en riktigt bra mänska… vad gör jag åt saken ? Kan jag göra något ? Kunde saker o ting bli annorlunda ? Vad borde jag göra ? Och tänk om jag misslyckas?

F. När man säger: “Jag är en god mänska,jag bara glömde” är det här inte vetande hellre än icke-vetande?

KD. Jo, men att ha en sådan övertygelse, kommer av utövning.

R. Och den vetskapen tillåts egentligen endast av icke-vetandet, som kommer före vetandet som mellanrummet där du kunde komma ihåg att du glömde.

KD. (skrattar) Det är ur den synvinkeln, du kan se ovänlighet som en försvars mekanism. Du kan säga:
Jag behöver verkligen inte göra det här; jag behöver inte vara en ‘dålig mänska’; jag behöver inte vara en ‘ovänlig person’; jag behöver inte skaffa mej några fördelar här; jag behöver inte fly från situationen; jag behöver inte vara obehaglig. Eller kanske du behöver vara obehaglig, då måste du se på smärtan som får dej att tänka så, och du måstekunna säga: det här är min situation just nu. Jag känner mej fångad här. Jag har ett behov av att vara aggressiv.

R. Du måste kunna se dina egna rädslor, det kallas för medkänsla- att helt enkelt bara leva med allt, precis som det är. Att godkänna den speciella karaktären av sina känslor utan att behöva slå vilt omkring sej i sin primitiva självbevarelse drift. Vi måste lita på känslan av vad som händer och slappna av med
känslo- stormen innom oss. Om det finns utrymme blir det här möjligt. Det är dock en jävla ridtur… men om vi ställer oss på tvären… blir vi ridna (skrattar) och sporrarna biter bra!

F. (skrattar) Tack så mycket, Khandro Déchen, Rinpoche – det här var till stor hjälp.

KD. Tack för intresset.

R. Det var roligt. Tack ska ni ha.

     

Help us to establish Drala Jong - a Buddhist Retreat Centre in Wales